Svåra tankar.
Saker som börjar snurra i mitt huvud på senaste tiden handlar om människans rätt eller orätt att avsluta en annan människs liv. Mord är kanske det första man tänker på. Mord är ett av de äldsta brotten samhället har lagstiftat. Det är liksom så självklart att man inte rätt att döda en annan människa, spelar ingen roll på vilka grunder. Men! Ändå avslutas en massa människors liv hela tiden, på lagligt sätt. Genom dödstraff och genom dödshjälp. I krig. Och enligt vissa, genom aborter. Vad är mord och vad är något annat? Det är en stor etisk och filosofisk fråga.
Jag har alltid vart emot dödstraff, men på senare tid har jag börjar fundera på det allt mer. Man läser om dessa hemska kallblodiga mördare som våldtar och dödar barn. Hur kan döden på något sätt vara ett straff mätbart ett sådant brott? Det är snarare en befrielse, han slipper eventulla skuldkänslor och andra människors hat. Iofs är knappast vårat svenska fängelse något vidare straff för sådana brottslingar heller. Tortyr är väl det egentligen enda straffet som på något sätt kan mätas med det han utsätter sitt brottsoffers anhöriga för, men det är väl ännu mer oetiskt och ociliviserat än dödstraff? Så nej, jag vet inte om jag upprörs så mycket över USA:s kriminalpolitik längre. Läs mer om dödsstarff.
Så till dilemmat dödshjälp. Det har stormats mycket kring den italienska kvinnan Eluana vars far begärde att få avsluta livet för. Högsta domstolen tillät honom. Men Vatikanen med premiärministern på sin sida satte hårt emot. Lyckligtvis kunde de inte göra något för att förhindra att dödshjälpen gick igenom. Jag skriver lyckligtvis därför att på den här punkten är jag mer övertygad än på dödstaffet. En person som legat i koma i 20 år och som med 99. 9% säkerhet aldrig mer kommer att vakna borde anhöriga få avsluta livet på. Av de enkla anledningarna att personen inte har någon som helst glädje utav sitt sk. "liv", hon är i stort sett död. Och därför att det är mycket påfrestande för de anhöriga att en närstående person inte finns kvar i deras liv, men samtidigt får de inte sörja denne eftersom hon ändå inte är död. De får liksom aldrig chans att bearbeta och gå vidare. Och de blir svårt för dem att tänka att hon kommit till en annan plats där hon lever ett lyckligt liv, därför att hon hålls ju kvar i den här världen i ett högst ovärdigt liv. Vatikanen menade att människans liv är okränkbart, att endast gud har rätt att ta en människas liv, och massa sådant religiöst dravel. Men då kan man lätt väda på det. Gud måste från början ha velat ta hennes liv, men det gick ju inte, eftersom människorna tvingar henne kvar i livet med hjälp av maskiner. Läs mer om dödshjälp.
Abort. Jag blir helt galen när jag går in på Ja till livets hemsida. De menar att abort på många sätt är likställt med vilket mord som helst. Vilket såklart ger en massa ångest för unga flickor som inte känner sig redo för att bli mammor, och redan tycker att aborten är ett jobbigt dilemma. Enligt svensk lag och de flesta andra I-länder är abort tillåtet upp till 18-22 veckor, det varierar lite från land till land. Abortgränsen grundas på den tid då fostret är livsdugligt utanför mammans kropp, tills dess anses det vara mer som en del av mammans kropp och inte ett eget liv. Vilket låter helt etiskt rätt enligt mig. Det går att dra paraleller mellan dödshjälpen och aborten, åtminstone om man tittar på Eluana-fallet. Hon lever, men ändå inte. Samma sak med det unga fostret; det är ett liv, men ändå inte.
När börjar livet hos en människa? Det är inte alltid ett svar man kan läsa i en lagbok, utan är kanske mer en individuell uppfattning. Det behöver inte vara när fostret blir livsdugligt för alla, utan kan vara när hjärtat börjar slå för någon, eller när alla organen är färdiga enligt en annan. Jag tycker att alla har rätt till sin personliga åsikt, men när man börjar tvinga på sina åsikter på andra för att ge dem skuld och få dem att må dåligt över sina val angående abort, det är att gå för långt. Jag kan förstå personer som inte klarar av att göra en abort ens i vecka 4, och jag skulle nog själv aldrig kunna göra en abort i, låt säga, vecka 15. Men jag tycker inte att någon har rätt att anklaga någon annan för att vara en mördare eller hemsk människa om denne gör en laglig abort innan vecka 18. Bra uppsats om abort.
Det här är jättesvåra frågor. Jag har bara petat lite i dem, skulle kunna skriva minst 20 sidor till. Man ska fundera mycket kring dem innan man svarar. Jag har mina funderingar och åsikter, men inga konkreta svar. Jag tycker egentligen inte att det är underligt att så få länder tillåter rätt till dödshjälp. Det är ett stort och tugnt beslut om vem som ska få "tillåtas" dö och är ett ämne människor verkligen bör diskutera mycket kring långt innan man når svar. Samma sak med aborten. Abort är ett tugnt beslut, det tror jag alla som gått igenom en sådan kan intyga om.
Ja, jag blir helt snurrig av alla de här tankar. Hur fasiken ska man veta liksom? Det är definitivt tankar värda att tänkas..
Jag har alltid vart emot dödstraff, men på senare tid har jag börjar fundera på det allt mer. Man läser om dessa hemska kallblodiga mördare som våldtar och dödar barn. Hur kan döden på något sätt vara ett straff mätbart ett sådant brott? Det är snarare en befrielse, han slipper eventulla skuldkänslor och andra människors hat. Iofs är knappast vårat svenska fängelse något vidare straff för sådana brottslingar heller. Tortyr är väl det egentligen enda straffet som på något sätt kan mätas med det han utsätter sitt brottsoffers anhöriga för, men det är väl ännu mer oetiskt och ociliviserat än dödstraff? Så nej, jag vet inte om jag upprörs så mycket över USA:s kriminalpolitik längre. Läs mer om dödsstarff.
Så till dilemmat dödshjälp. Det har stormats mycket kring den italienska kvinnan Eluana vars far begärde att få avsluta livet för. Högsta domstolen tillät honom. Men Vatikanen med premiärministern på sin sida satte hårt emot. Lyckligtvis kunde de inte göra något för att förhindra att dödshjälpen gick igenom. Jag skriver lyckligtvis därför att på den här punkten är jag mer övertygad än på dödstaffet. En person som legat i koma i 20 år och som med 99. 9% säkerhet aldrig mer kommer att vakna borde anhöriga få avsluta livet på. Av de enkla anledningarna att personen inte har någon som helst glädje utav sitt sk. "liv", hon är i stort sett död. Och därför att det är mycket påfrestande för de anhöriga att en närstående person inte finns kvar i deras liv, men samtidigt får de inte sörja denne eftersom hon ändå inte är död. De får liksom aldrig chans att bearbeta och gå vidare. Och de blir svårt för dem att tänka att hon kommit till en annan plats där hon lever ett lyckligt liv, därför att hon hålls ju kvar i den här världen i ett högst ovärdigt liv. Vatikanen menade att människans liv är okränkbart, att endast gud har rätt att ta en människas liv, och massa sådant religiöst dravel. Men då kan man lätt väda på det. Gud måste från början ha velat ta hennes liv, men det gick ju inte, eftersom människorna tvingar henne kvar i livet med hjälp av maskiner. Läs mer om dödshjälp.
Abort. Jag blir helt galen när jag går in på Ja till livets hemsida. De menar att abort på många sätt är likställt med vilket mord som helst. Vilket såklart ger en massa ångest för unga flickor som inte känner sig redo för att bli mammor, och redan tycker att aborten är ett jobbigt dilemma. Enligt svensk lag och de flesta andra I-länder är abort tillåtet upp till 18-22 veckor, det varierar lite från land till land. Abortgränsen grundas på den tid då fostret är livsdugligt utanför mammans kropp, tills dess anses det vara mer som en del av mammans kropp och inte ett eget liv. Vilket låter helt etiskt rätt enligt mig. Det går att dra paraleller mellan dödshjälpen och aborten, åtminstone om man tittar på Eluana-fallet. Hon lever, men ändå inte. Samma sak med det unga fostret; det är ett liv, men ändå inte.
När börjar livet hos en människa? Det är inte alltid ett svar man kan läsa i en lagbok, utan är kanske mer en individuell uppfattning. Det behöver inte vara när fostret blir livsdugligt för alla, utan kan vara när hjärtat börjar slå för någon, eller när alla organen är färdiga enligt en annan. Jag tycker att alla har rätt till sin personliga åsikt, men när man börjar tvinga på sina åsikter på andra för att ge dem skuld och få dem att må dåligt över sina val angående abort, det är att gå för långt. Jag kan förstå personer som inte klarar av att göra en abort ens i vecka 4, och jag skulle nog själv aldrig kunna göra en abort i, låt säga, vecka 15. Men jag tycker inte att någon har rätt att anklaga någon annan för att vara en mördare eller hemsk människa om denne gör en laglig abort innan vecka 18. Bra uppsats om abort.
Det här är jättesvåra frågor. Jag har bara petat lite i dem, skulle kunna skriva minst 20 sidor till. Man ska fundera mycket kring dem innan man svarar. Jag har mina funderingar och åsikter, men inga konkreta svar. Jag tycker egentligen inte att det är underligt att så få länder tillåter rätt till dödshjälp. Det är ett stort och tugnt beslut om vem som ska få "tillåtas" dö och är ett ämne människor verkligen bör diskutera mycket kring långt innan man når svar. Samma sak med aborten. Abort är ett tugnt beslut, det tror jag alla som gått igenom en sådan kan intyga om.
Ja, jag blir helt snurrig av alla de här tankar. Hur fasiken ska man veta liksom? Det är definitivt tankar värda att tänkas..
Så ses vi igen, alla ensamma hjärtans dag!
Detta skrev jag förra året om Alla Hjärtans dag: ...alla singlar får äran att känna sig extra ensamma den här dagen, på grund av allt kärleks-gulligull som man tvångsmatas med i över två veckor innan den 14:onde, tills man bokstavligen får kvälvningar. Dagen skulle alltså lika gärna kunna döpas om till Alla ensamma hjärtans dag eftersom det tragiskt nog är vi som påverkas mest av dagens budskap.
Tycker fortfarande att det stämmer. För hur kul är det för alla singlar att få "Du är ENSAM så du får inte vara med!" skrivet på näsan. Som om man vore ett freak, en utstött ur samhället. Okej, aningen extremt, man kan ju välja att inte bry sig så mycket. Men lite bitter är man ju när man som singel år efter år sitter ensam på alla hjärtans dag. Man vill ju bara gömma sig under täcket hela dan.
Jag börjar förstå när folk säger så här "Tänk på alla som sitter ensamma på julafton". Jag har alltid tänkt "men vadå det är väl ingen som är så ensam, alla har väl alltid NÅN. Och annars har man nog valt att vara ensam" . Men så kanske det inte är. Man kanske är osams med sin familj av någon anledning, eller råkar vara väldigt långt ifrån dem just en julafton. Och så vill man inte tränga sig på sina vänner, för man har kanske inte riktigt SÅ nära vänner. Ja, så kan det vara.
Alla högtider kan nog vara sorgliga och ensamma för många. Bara att jag aldrig har tänkt på det, för att jag alltid vart med familj och vänner på julafton, midsommarafton, nyår etc. Nästan tur att vi inte har Thanksgiving i Sverige, ännu en ångesthelg liksom.
Hmm det här var en lite funderare.. nästa år kanske jag inte är ensam på alla hjärtans dag oc h då kanske man plötsligt har glömt bort att man någonsin tyckt att det var en jobbig dag.
Tycker fortfarande att det stämmer. För hur kul är det för alla singlar att få "Du är ENSAM så du får inte vara med!" skrivet på näsan. Som om man vore ett freak, en utstött ur samhället. Okej, aningen extremt, man kan ju välja att inte bry sig så mycket. Men lite bitter är man ju när man som singel år efter år sitter ensam på alla hjärtans dag. Man vill ju bara gömma sig under täcket hela dan.
Jag börjar förstå när folk säger så här "Tänk på alla som sitter ensamma på julafton". Jag har alltid tänkt "men vadå det är väl ingen som är så ensam, alla har väl alltid NÅN. Och annars har man nog valt att vara ensam" . Men så kanske det inte är. Man kanske är osams med sin familj av någon anledning, eller råkar vara väldigt långt ifrån dem just en julafton. Och så vill man inte tränga sig på sina vänner, för man har kanske inte riktigt SÅ nära vänner. Ja, så kan det vara.
Alla högtider kan nog vara sorgliga och ensamma för många. Bara att jag aldrig har tänkt på det, för att jag alltid vart med familj och vänner på julafton, midsommarafton, nyår etc. Nästan tur att vi inte har Thanksgiving i Sverige, ännu en ångesthelg liksom.
Hmm det här var en lite funderare.. nästa år kanske jag inte är ensam på alla hjärtans dag oc h då kanske man plötsligt har glömt bort att man någonsin tyckt att det var en jobbig dag.
