bitterbabe

Ni vet när man hatälskar? Ska inte förväxllas med hata att älska eller älska att hata. Hatälska är en blandning, ibland tycker man om det, och ibland ogillar man det. Man hamnar i kläm i sina åsikter helt enkelt, fastnar i limbo. Så är det med många bloggar. Ena dagen skriver de nåt skitbra och jag bara "yes, jag gillar den här tjejen" men så nästa dag kommer världens mest irriterande text och jag blir besviken och tänker nej, va jobbig hon va nu, det här gillar jag inte , usch. Jag hatar att läsa bloggar jag blir irriterad på. Jag vet att en del älskar det (här snackar vi älska att hata-grejen) de tycker det är skithärligt att bli arg och upprörd och sen kommentera nåt argt eller t.om riktigt elakt. Jag vägrar hatkommentera eller ens kritisera, jag har som standard att jag endast kommentera positiva och upplyftande sar. Har jag inget snällt att säga om bloggen, då låter jag det va. För skriver jag nåt grinigt så vinner bloggaren över mig, och gör mig till en patetisk människa. För så här funkar det - det spelar ingen roll hur taskig du är i din kommenter, bloggaren vinner alltid över dig ändå just för att du ändå läser bloggen och tar dig tid att kommentera. Och dessutom - ofta återkomer, dvs ägnar en stor del av ditt liv åt den här bloggen som du "hatar" eler "skiter i". LOSER står det i pannan på dig då.

Så, för att komma till poängen, jag slutar alltid läsa bloggar jag stör mig på. Jag orkar inte sitta och bli irriterad och fyllas med dålig energi. Jag fokuserar på bloggar jag blir glad av och mår bra av. Precis som med människor, de jobbiga väljer jaf bort att umgås med. Men så ibland, med de här bloggarna jag hatälskar, så hamnar jag tillbaka, för ibland skriver de ju så bra. En sån här jobbig blogg var silverfisken. Han skrev så bra och fängslande, ibland verkade han vara världens coolaste och roligaste snubbe MEN så kom gångerna då han verkligen SKRÖT som ett pucko och mallade sig och var nedlåtande mot läsarna. Helt oironiskt. USCH! vad jag hatade honom ibland. Hanna fridén är också så jävla irriterande. Ibland verkar hon ha huvet på skaft, självdistans och självsäker och rolig. Men så sipprar massa tråkiga grejer fram - hennes enorma bekräftelsebehov - SE PÅ MIG, TYCK SYND OM MIG, ÄLSKA MIG som verkar grunda sig i dålig självkänsla/självförtoroende. Ibland verkar hon helt ärligt vara helt borta i skallen, schitzofren, för hon säger emot sig själv ofta, kan ha en radikal åsikt åt ena håller ena dagen och andra dagen har hon ändrat sig tvärt, och hon fattar det inte själv.

Så Silverfisken och Hanna gav jag upp tillslut. Jag blev för trött på dem. Finns flera andra också, men tog de mest kända exemplen. Notera att jag utan problem läser både Kissie och Katrin. Men det är för att de är medvetna om att de är helt jävla körda, de erkänner att de provocerar med vilje så det är lättare att ta allt med salt och så vet man att de garvar åt folks mobb-kommentarer. Men när personer vill vara smarta och snälla och bra och sen skriver värsta puckogrejen och blir skitupprörda när nån skriver att det där var ju inte så ödmjukt/smart/snällt, det är då det blir kräk-varning.

Det är tråkigt att det finns ett sådan hets kring skönhetsideal i det här samhället. Speciellt kändisarna lever i pressen på att passa in i omvärldens syn på den perfekta kroppen. Vilket är detsamma som mager.
Har verkligen förståelse för att många kändisar har ätstörningar när alla över strlk 34 mobbas ut i löpsedlarna som fula och tjocka. Det är helt fucked up med andra ord.

Jag önskar att vi kunde leva i en värld där människor brydde sig om andras känslor och lät varandra vara som vi är. Att vi kunde låta varandra få tycka att våra egna kroppar är vackra.

Därför vill jag hylla dem som orkar stå emot trycket och faktiskt vågar tycka att de är vackra med lite fläsk på rumpan. Kurvor är snyggt!