bitterbabe

Ibland kan man känna sig självisk och taskig när man inte vill hänga med på nåt som kompisarna vill ha med en på, t.ex ut på krogen. Man är orolig för att kompisarna ska tycka att man är en tråkmåns och surpuppa om man stannar hemma. Men egentligen, varför ska man göra nåt som man inte vill bara för att göra andra nöjda? Vissa kvällar är man helt enkelt inte på partyhumör, man känner sig bara seg och hängig. Och om man då ändå försöker ge sig ut och festa bara för att man blivit övertalad av tjatiga kompisar är man oftast ändå inte särskilt kul sällskap, man blir ju fortfarande bara den där tråkmånsen som vill åka hem tidigt. Jag tycker att äkta vänner förstår att man inte kan vara på topp jämt, och accpterar ett "nej det skulle vara kul, men jag orkar verkligen inte ikväll". Blir de sura är det ju de som är själviska och osympatiska. Okej om man verkligen aldrig vill göra någonting, då är det förståeligt om folk börjar bli irriterade. Men att vilja vara med på allt precis hela tiden kan man inte förvänta sig av någon.

Jag är ganska duktig på att känna efter vad jag känner och verkligen vill, och handlar för det mesta därefter. Har lätt för att skaka av mig om nån kompis verkar bli sur eftersom jag vet att det är hon som är larvig. Men alla är inte så, många har väldigt svårt att säga ifrån, speciellt unga tjejer i tonåren tror jag. Många i den åldern är rätt osäkra, och det viktigaste är att inte bli osams med kompisarna. Tyvärr är det också så att en del personer känner av när någon är lite osäker, och börjar spela på dennes dåliga samvete för att få sin vilja fram. Ganska typiskt tonårstjejer om jag ska vara cynisk.

Nepp, nästa gång du får dåligt samvete och dina vänner kanske till och med försöker få dig att känner dig som en dålig kompis när du inte vill hänga med, ta dig en funderare: vem är taskigast i den här situationen egetligen?