bitterbabe

Det är lätt hänt att få för sig att alla andra alltid är lyckliga och aldrig haft några problem i sina liv. Löjligt. För nästan alla har mått riktigt dåligt och haft minst en riktigt svår period i sitt liv. Men sådana saker berättar man ju inte om för vem som helst. De flesta anförtror sig bara åt sina absolut närmaste när de bär på något tugnt, en del gör inte ens det, utan håller allt inom sig. Det är lätt att låta sig luras av att någon är vacker eller alltid har ett blänande leende på läpparna. Kanske är det någon på jobbet eller i klassen, och man känner sig nästan bittert avundsjuk över hur den människan säkert har glidit fram på en räkmacka hela livet. Men skenet bedrar nästan jämt.

En tjej jag jobbade med var alltid så glad och pigg, hon var söt och verkade charma alla i sin omgivning. Hon hade massa vänner och massa killar efter sig hela tiden. Hon verkade ha ett så roligt liv med massa fest och saker att göra hela tiden. Sen med tidens gång fick jag veta att hon blivit mobbad hela sin skoltid ända upp till gymnasiet.

För några år sen lärde jag känna en tjej, och i början hade jag nästan komplex för jag kände mig så medioker brevid henne var ungefär världens snyggaste och coolaste. Hon hade så mycket begåvning för olika saker, hon kunde båda rita och skriva som en gud. Sen fick jag veta att hennes pappa var missbrukare och hade misshandlat henne flera gånger, och hade dessutom suttit i fängelse när hon var liten. Det var ju inte den solskenshistoria man var beredd på att höra.

Jaja, det här är bara två små historier tagna ur mitt liv, men det finns så många fler. Alla har något svart inom sig, och ingen går runt och känner sig perfekt och som om man skuttat fram på rosa moln varenda dag.