Jag ska göra ett erkännande...
Jag ska göra ett erkännande; jag är medlem på en datingsida. Inte på en en skamlös sådan som match och mötesplatsen som rånar sina medlemmar på 500 spänn i månaden eller vad det är. Men i alla fall, jag är medlem på en datingsida, vilket är pinsamt nog.
Jag har egentligen aldrig känt att internetdating skulle vara min grej. Kanske för att jag har en romantisk vision av kärleken som den när man blåser in i varandra en vacker höstdag, och inte som när jag läser på en killes profilsida att han gillar hundrar, precis som jag. Och kanske för att jag rent fördomsfullt ansett att internetraggning är för fjortisar på playahead och snyggast, eller medelålders plus som inte vill ge sig ut på krogen när det 20-åriga äktenskapet gick i stöpet. Eller nördar som inte riktigt vet hur man närmar sig andra människor i det verkliga livet.
Men så i sommras sprang jag på en gammal vän, som var nykär och lycklig. Till skillnad från mig som var nedbruten av ännu en liten kärlekshistoria som inte riktigt blivit det jag hoppats på. Hon hade träffat sin drömkille genom en datingsida. Och jag tänkte, i min desperata hoppfullhet, att kanske kan jag också bli sådär kär och lycklig som hon om jag går med där. Tänkt och gjort.
Det visade sig att dock att fördomarna faktiskt stämmde. Jag vet inte hur många stereotypiska nörd-nördar som skrivit till mig under det här året. Det är rödhåriga glasögontyper med hängselbyxor upp till hakan och som bara har data-spel, fantasy eller något annat klasiskt nördigt som intresse. Hjälp liksom! Och jag vet, döm inte boken så snabbt, men...nej. Nej. Internetdating funkade inte för mig. Tack och hej. Kanske kommer jag tillbaka när jag är 50+ med ett 20-år gammalt äktenskap bakom mig.
