Gammal vänskap rostar aldrig.

Jag älskar mina vänner, de jag umgicks med nästan varje dag under min gymnasietid. De kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta, även om det går lång tid mellan våra träffar. Men det finns en underliggande anledning till at jag inte hör av mig till dem så ofta som jag skulle kunna. De gick mig smått på nerverna det sista halvåret. Deras dåliga sidor blev övertydliga för mig medan deras bättre sidor försvann bakom dem. Jag behövde, och behöver uppenbarligen fortfarande en paus från mina vänner, som jag egentligen tycker så mycket om. Vi umgicks så intensivit under de där åren, jag behöver lite utrymme och distans nu för att få tillbaka glöden och passionen i mina relationer till dem. Jag hoppas de förstår.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0