Det är sorligt att bli stor.
Det är sorgligt att bli stor, på många sätt. Ett typskt exempel är julen.
Julen var rolig när man är liten. Man julpysslade på dagis och i skolan, följde den spännande julkalendern maniskt. Första pepparkaksbaket hade alltid ett heligt skimmer över sig, Lucia kändes som en magisk dag, varje advent var lika mysig, och själva julafton var den mest pirrigaste dagen på året då man fick alla de där grejerna man gått och önskat sig i ett halvår (förutom en hund då, men det är en annan historia)
Nu då? Redan på mellan - och högstadiet började man sucka och himla med ögonen åt de töntiga lärarna som ville att man skulle leka småbarn och klippa ut tomtenissar, sånt var vi alldeles för coola och vuxna för, det enda man uppskattade de här studerna för nu, var att slippa de andra tråkiga lektionerna, och kunde ägna den mesta av tiden åt att slappa och snacka strunt med kompisarna. De senaste åren har jag gjort halvtappra försök till att följa julkalenderna, vilket innebär att jag ser två-tre avsnitt för att förkasta serien med uppfattningen att "julkalendrarna har inte samma klass som den en gång hade". Pepparkaksbaket blir aldrig samma sak som det en gång var, pepparkakorna är inte ens lika goda längre.
Jag missar alltid Lucia, den 17 December eller nåt sånt brukar frågan dyka upp "Är det inte Lucia snart? eller vänta, det har redan vart eller hur?". Advent är ungefär samma. Och vad är själva grejen egentligen? Det där magiska med att tända ljuset finns inte längre. Och julafton, ja va ska man säga? Nu för tiden är det man önskar sig mest av allt oftast nåt som inte går att slå in i paket, och även om det gör det, får man mest dåligt samvete för att förädrarna köpt nåt som kostade för mycket.
Julen var rolig när man är liten. Man julpysslade på dagis och i skolan, följde den spännande julkalendern maniskt. Första pepparkaksbaket hade alltid ett heligt skimmer över sig, Lucia kändes som en magisk dag, varje advent var lika mysig, och själva julafton var den mest pirrigaste dagen på året då man fick alla de där grejerna man gått och önskat sig i ett halvår (förutom en hund då, men det är en annan historia)
Nu då? Redan på mellan - och högstadiet började man sucka och himla med ögonen åt de töntiga lärarna som ville att man skulle leka småbarn och klippa ut tomtenissar, sånt var vi alldeles för coola och vuxna för, det enda man uppskattade de här studerna för nu, var att slippa de andra tråkiga lektionerna, och kunde ägna den mesta av tiden åt att slappa och snacka strunt med kompisarna. De senaste åren har jag gjort halvtappra försök till att följa julkalenderna, vilket innebär att jag ser två-tre avsnitt för att förkasta serien med uppfattningen att "julkalendrarna har inte samma klass som den en gång hade". Pepparkaksbaket blir aldrig samma sak som det en gång var, pepparkakorna är inte ens lika goda längre.
Jag missar alltid Lucia, den 17 December eller nåt sånt brukar frågan dyka upp "Är det inte Lucia snart? eller vänta, det har redan vart eller hur?". Advent är ungefär samma. Och vad är själva grejen egentligen? Det där magiska med att tända ljuset finns inte längre. Och julafton, ja va ska man säga? Nu för tiden är det man önskar sig mest av allt oftast nåt som inte går att slå in i paket, och även om det gör det, får man mest dåligt samvete för att förädrarna köpt nåt som kostade för mycket.
Kommentarer
Trackback
