bitterbabe

Såg att mamma köpt några avokados för ett par dar sen. Jag älskar avokado, men tyckte att alla var lite för gröna och hårda ännu för att hugga in på. Så jag beslutade mig för att vänta, hade siktet inställd på en särskild och tänkte ta den igår, men då såg jag att nån tagit den. Attans då, tänkte jag, men såg att det fanns två kvar och tyckte att den ena såg rätt okej ut. Så idag var jag, sugen och förväntasfull, framme och kikade på den. Och visst, den kunde mycket väl klassas som mogen, och gudarna ska veta att jag var frestad, men jag tyckte ändå inte den var perfekt. Jag tänkte att jag väntar en dag till så kommer den att vara precis sådär perfekt mogen som jag vill att den ska vara.
 
Men så kom min syster hem för en timme sen, in i köket går hon, och ut kommer hon snart igen, men en uppskuren avokado i handen. Min avokado. Klart jag blev ledsen. Om jag inte vart så kräsen och tålmodig hade den vart min men icke, nu var den hennes.

Nu till själva poängen. Ja, självklart har jag en poäng, framkommen ur denna till synes högst ointressanta långdragna historia ur mitt liv. Jag tror nämligen att detta är mitt stora problem rent allmänt, att jag alltid väntar för länge på allt. Jag väntar på att nånting ska bli perfekt, kännas perfekt. Vilket det såklart aldrig gör (begreppet perfekt är ju faktiskt oftast bara löjligt) Sen nästa stund öppnar man ögonen och inser att man förlorade nånting bra, något viktigt, för att man var upptagen med att vänta. Det är så dumt. Men det är lättare att vänta. Det är lättare att sitta kvar på standkanten och vänta på att vattnet ska bli varmare, än att hoppa i, och känna benmärgen frysa till is. Men å andra sidan, är känslan över att man faktiskt vågade, i sig en härlig känsla. Den påminner en om att man faktiskt lever.  

Så nu har jag bestämt mig, inga fler lätta vägar ut.

Det är dags att börja se livet i ansiktet.