bitterbabe

Är det bara jag som har svårt att få en vuxen relation till mina föräldrar? När jag är med mina föräldrar blir det väldigt mycket förälder-barn-relation. De är dömande och lyssnar inte på mig, ofta nästan nedlåtande. Iofs är jag väldigt barnslig och oansvarig när jag är med dem. Hamnar på den där trotsiga femåringens nivå igen. Jag vet att problemet till största del ligger hos mig, JAG måste göra upp med dem, markera för dem att jag är vuxen. Svårt när man fortfarande bor hemma. Det är så lätt att låta allt fortsätta i sina gamla hjulspår. Aldrig lära sig laga mat, bara ropa på mamma när nånting tar slut, aldrig tvätta. Jag måste ta tag i allt nu. Bli vuxen, wtf, nu är jag 20.

Tänker på filmen Det blir aldrig som man tänkt sig, där huvudpersonen (vad hon nu heter, iaf Josefin Nilsson som spelar) aldrig gjort upp med sina päron. Hon vågar inte säga att hon inte vill vara på deras landställe hela semestern, och låter sin mamma styra och domdera i hennes liv så mycket att hon till slut mister sin pojkvän.

Vill inte hamna i den sitsen! Är även rädd för att bli en sån som springer till förädrarnaså fort ekonomin tryter när jag flyttat hemifrån, det är så omoget och oansvarigt...och bevisar bara det dom tror, att jag aldrig kommer att växa upp.