bitterbabe

Igår träffade jag min drömprins (eller ja, en kille som har stor potential att vara drömprinsen) och det - mina vänner - händer INTE ofta. Jag vet att detta låter urlöjligt, men när nåt sånt händer, får jag nästan panikångest över att jag måste ha honom. Eftersom, jag faktiskt måste ha honom om han nu skulle visa sig vara mannen i mitt liv. Då kan jag ju omöjligt låta chansen gå till spillo. (notering: Jag kan fortfarande vakna mitt i natten med andningsvårigheter och dunkande hjärta och veta att det finns en kille här i världen som jag väldigt gärna vill/ville ha, men som jag aldrig kommer att få) Jag blir därför helt desperat och påstridig (vilket som alla vet, INTE är sexigt någonstans, SVÅRFÅNGAD stavas det) och sabbar allting. Han var intresserad till en början, sen när jag blev mer och mer som en igel, började han nog få dåliga vibbar. Jag förstår honom. Och jag hatar mig själv just nu.