Jag vill inte bli vuxen.
Jag vill inte bli vuxen. Jag vill inte bli kvinna. Jag vill vara en flicka, om inte ett barn så åtminstone en tonåring, en ungdom. Att vara tonåring är så jag. Jag hade ångest när jag fyllde 20. Det innebär en hemsk "vuxen-etikett". Hate it, hate it, hate it. Man måste bli ansvarsfull, ordentlig, mogen, rationell och allt det där tråkiga. Jag vill vara oansvarig, dramatisk, barnslig och oseriös. Och ytlig och utseendefixerad. En kärring vid femtio skrev idag i tidningen att "dagens ungdomar, numera 90-talister..." och jag slutade läsa. Artikeln handlade om mode och hur dagens ungdomar klär sig. Tack för den! Tack så jävla mycket, jag blir anklagad för att vara en gammal tant som inte har nåt koll på några trender. Som ett slag i magen var det. Ja, det kan tyckas att jag överreagerar, men jag har faktiskt redan bli-vuxen-ångest så det räcker, och så kommer det där. Nu tänker jag vägra bli vuxen. Om någon frågar vilket år jag är född är jag född 91. 90: orna är ju för fan redan gamla, sjutton år for gods sake! Efter sjutton går det bara utför. Eller efter att man fyllt arton iaf. Då blir man myndig och ska ta körkort, och sen tar man studenten och det är då helvetet brakar lös på riktigt; man måste komma på vad man ska göra av sitt vuxna liv.
Jag är rädd för att åldras rent fysiskt också. Jag vill inte ha rynkor, det börjar man ju få redan efter 20. Såna där "fina linjer" som bara blir grövre och grövre tills man ser ut som ett russin. Och huden blir slappare överallt, brösten blir hängigare. Jag får ångest när jag tänker på det. Jag är inte rädd för att dö, jag är rädd för att bli gammal, eller äldre. Jag vill alltid vara den där söta unga flickan som både pojkarna och männen vill ha.
