Romantik VS verklighet
Det är svårt att inte älska Jane Austens böcker, de var som dåtidens chiclit ( en rolig parantes är att den första s.k chiclit boken som riktigt slog var Helen Fieldings Bridget Jones, som faktiskt är baserad på ingen annan historia än just Austens Stolhet och fördom) Man fattar tycke för huvudkaraktären och ibland kan det vara lite svårt att lista ut som är Den rätte men man vet att hur det än går kommer det att sluta med att hon står där med sin drömprins på sista sidan. Det är lätt att drömma sig tillbaka till Austens oskyldiga tid, då romantiken (springa på hedar i långa vita klänningar, rida damsadel och bli friad till av sin hjärtas fröjd iklädd frack och hatt) fortfarande var verklighet.
Men innerst inne vet man ju, att i den krassa verkligheten hade Janes karaktärer en osedvanlig tur då de hade lyckan att få gifta sig med någon de faktiskt älskade. Det hände inte ofta på den tiden, äktenskapen var nästan alltid arrangerade, och om familjen hade ont om pengar kunde man inte avböja för många gånger. Jag tror att Austens historier uttrycker hennes egna drömmar, dvs. att själv få gifta sig av kärlek. Vilket hon aldrig fick. Hon träffade aldrig sin egna Mr Darcy; hon bodde hela sitt liv hemma hos sin mor, tils hon dog på en soffa vid 43 års ålder.
I verkligheten har det aldrig funnits, och kommer aldrig finnas garantier för kärlek och "så levde de lyckliga i alla sina dagar..." det visste Jane, och det vet jag. Men istället för att låta cynismen ta över är det lättare att fly in i bokens trygga värld, drömma vidare och låta hjärtat få vara varmt. 
