bitterbabe

Jag har ett hål i själen. Eller i hjärtat. Kanske både och. Kort sagt, jag är en trasig flicka. Men jag har lärt mig leva med det trasiga. Accepterat det håliga i mig. Istället för att bli arg på mig själv när jag gör  dumma oigenomtänkta saker som jag får ångra efteråt, så förlåter jag mig själv. Och jag förlåter mig själv när jag mår sådär överdrivet dåligt över småsaker. Det är svårare att förlåta mig själv för det onda jag gör mot andra, men det onda jag gör mot mig själv är jag alltid snabb att förlåta mig själv för. Därför att en massa ånger, ältande och självförakt bara gör en trasig flicka ännu trasigare. Men  när jag gör illa någon annan rannsakar jag alltid mig själv efteråt, och finner alltid samma sak; att jag försökte föra över min egen smärta på en annan person. Undermedvetet naturligtvis. Men som den analytiker och amatörpsykolog jag är, kan jag oftast se allting med nykter blick efteråt. Då det i och för sig är för sent, men jag försöker alltid att minnas vad som hände och varför jag gjorde det. För att förhindra att det ska hända igen.

Jag är inte den enda trasiga själen i världen. Det ska gudarna veta. Och det är så många av dem som inte ens vet att de är trasiga, som inte ens ser sin egen smärta och hur de dagligen desperat försöker lägga det på andras. Deras undermedvetna kämpar och sliter för att bli av med det tugna bagaget genom att lassa över det på andra. Genom elaka och själviska handlingar och ord. Men saken är den, att deras undermedvetna aldrig kommer att förstå att smärtan visst känns lindrigare för stunden, men strax efterår kommer den att vara tillbaka, lika ihärdig som alltid, om inte värre.