bitterbabe

Det är svårt att bli vuxen. Man trodde att det skulle gå över en natt, men så var det ju inte. Det är en lång hård väg och det kommer nya utmaningar hela tiden. Livet är inte längre att gå till skolan, engagera sig lite halvhjärtat i vad som sägs på lektionerna, skvallra med kompisarna och sen gå hem och kolla på nåt tv-program och kanske kolla lite i nån skolbok. Visst, jag stressade upp mig ibland över betyg och prov, men så mycket mer orostankar fanns det inte. Jag visste ju att studenten skulle komma en dag, men det var inget jag bekymrade mig över utan bara något jag längtade till. Det var då det riktiga livet skulle börja, tänkte jag. Vad som skulle krävas för att få fart på "det riktiga livet" var verkligen inget jag låg sömnlös över. 

Och så kom dagen gymnasiet var ett minne blott.  Att få jobb visade sig vara mycket svårare än väntat. Och när jag väl fick ett jobb, visade det sig att alla chefer inte är så gulliga, och att som provanställd har du inte mycket som kan rädda dig från såna. Arbetslös igen. Fick tag i ett nytt jobb. Som var så ensamt och tråkigt att jag blev deppig på riktigt. Och vad hände med drömmarna om att resa jorden runt? Nej, det var inte heller så lätt som jag i min naiva värld fått för mig. För det första behövs pengar. Massa pengar. Sedan krävs en massa övertalningsförmåga att få med sig vänner på sina små planer. Vännerna har dock sina egna små tråkiga planer och låter sig inte övertalas i första hand. Så här sitter man, fortfarande hemma i gråa Sverige, arbetslös för andra gången i en lågkonjunktur och väntar på en mirakel.Så, nej, livet som "vuxen" är inte alls den dans på rosor man trodde.