bitterbabe

Jag har slutat bry mig om vad andra tycker. Det låter som en klyscha, men det är sant. Den där osäkra känslan som kunde infinna sig hos mig när jag var yngre när jag träffade nya människor har i stort sett försvunnit. Jag är inte längre rädd för att andra ska tycka att jag är tråkig, töntig, har fula kläder eller whatever. Jag är som jag är. Jag har min klädstil, min humor, min musiksmak, mitt sätt att vara och det tänker inte jag ändra på för nån annans skull. För in fact, det är OMÖJLIGT att vara älskad av precis alla. När jag var yngre kunde jag vara rädd för att ha för annorlunda kläder, sminka mig för mycket eller för mycket, erkänna att jag lyssnade på nån annorlunda musik, eller ha nån utstickande åsikt. Sånt kan jag bli så arg på idag. Det är så typiskt högstadiementalitet! Nu bleker jag sönder mitt hår no matter what andra tycker om det, blandar friskt rosa och rött med zebra leggings, och erkänner att jag är en feminstisk bitterfitta.

Det jag kollar på på tv just nu är:

Den rätte för rosing
Let's dance
Wipeout
Robinson

Plus stenålderssåpan Beverly hills (fredagar tv400 vid 5-6 tiden) och lite yngre medeltidssåpan Ally Mcbeal (vardagar kl 2.00) Men det är de 2009-aktuella dokusåporna som är roligast att diskutera såklart.

Den rätte för Rosing ville jag faktiskt inte ens kolla på i början, därför att jag visste att det skulle bli sååå pinsamt. Men såklart kunde jag inte hålla mig ifrån skiten, och sitter nu fastklistrad varje torsdag klockan 8. Jag hade faktiskt starka funderingar över vilken vettig kille som skulle kunna tänka sig att anmäla sig till det programmet, och mina farhågor verkade stämma, ingen vettig kille hade ovett att söka till programmet. Bara överåriga playboys, attentionwhores, sliskiga lations...precis som väntat med andra ord. Plus en liten vilsekommen nittonåring. Hur ska Linda någonsin hitta den rätte här? Ingen förutom den lilla pojken verkar bry sig ett skit. Festar hela nätterna, vägrar göra sina "uppdrag" snackar skit om LInda och är allmänt dryga. Det är bara den lilla pojken som verkar någorlunda genuin med sitt intresse att fånga Linda, men kom igen.. är det verkligen en toyboy hon vill ha? Hur länge kommer det att hålla? Usch pinsamt var ordet.

Let's dance kollar jag på fast jag inte är speciellt intresserad egentligen. Men det var kul att irritera sig på Kitty när hon var med. Pratade med bebisröst, trodde att hon måste försvara sig mot juryn när de gav henne konstruktiv kritik, och tyckte att allt ljus skulle vara på henne och hennes "tööta godisklänningar".  Sen började jag störa mig på att den där stelbenta tanten höll sig kvar som en envis igel hur länge som helst. Nu står det mellan Laila Bagge och Magnus aka. världens starkaste man. Håller på muskelberget.

Wipeout. Riktigt kul att se människor förnedra sig i gyttja och slängas som små vantar mellan studsbollar under kommentatorernas elaka pikar. I dag plaskade Linda Rosing runt som en äkta anka med sin näbblikande mun, och tönt- Kitty var dundermes och kom knappt ut på banan innan det blev för läskigt med all lera.



Robinson. Haha. Självklart måste jag titta på den i Tv4-format återuppväckta gamla SVT-klenoden. Massa pretentiösa lärare/läkare. Beatrice tog snabbt titeln som jobbig  besserwisser när hon genast började styra och ställa och se till att det nästan färdiga huset skulle rivas for no reason. Och sen den där ödlan som hon helt makabert skulle hugga huvet bara för att verka tuff eller nåt. Honkan bli rolig att störa sig på i framtiden. Jag gillar inte heller tjejen med pärlhalsband som fick sig en flört med killen som blev uttröstad, vadå wannabee prinsessa i träskmarken? Nee hon kan bli ett roande irritationsobjekt i rutan.

Enligt mig dårå.

Utan inbördes ordning:



Gisele Bundchen. Hennes drag är så tydliga och självklara. Tydliga kindben, stora ögon, markerad näsa, fylliga läppar. Alltid den där snygga bronze-tonen på hyn, och det guldbruna lockiga glänsande håret.




Natalie Portman. Bruna rådjursögon och mörkt hår är alltid vackert. Men det är något med läpparna och näsan och hennes ansiktsform som gör hennes utseende väldigt svårt att ta ögonen ifrån.


Lindsay Lohan. Det är det röda håret och gröna ögonen som gör henne speciell. Hon har den där busiga girl next door-charmen blandat med sexig femme fatale.


Kate Hudson. Bland alla snygga men opersonliga blondiner i Hollywood sticker Kate ut. Hon har ett flickaktigt och naturligt ansikte, med ett vackert leende utan slipade tänder och restylane-läppar. Så söt att man spricker upp i ett leende varje gång man ser henne!



Becki Newton. Hon har, precis som Kate, något flickigt över sig trots att hon är närmare 30. Det är nog mest hennes ögon som jag fasnat för. De ger henne ett älvlikt drag.

Måns sockersöta men ack så självsäkra leende växte för varje score från juryn. Därför var hans bittra min obetalbar när folkets röstningsresultat såg till att han inte skulle få vinna. Jag kunde inte låta bli att skratta hånfullt hjärtligt. Han gjorde inte ens ett försök att se ut som en värdig förlorare, utan såg ut som han helt seriöst ville döda varje tittare som inte röstat, enbart genom sin blick. Så jävla bitter!

De som låg högre i smak hos mig var Alcazar, Malena, Caroline och Sarah Dawn Finer. EMD är söta men hade en fjantig låt och kläder. Emilia och Molly var tråkiga. Agnes var lite kul med sin disco-grej men låten var inte så bra. Grektjejen var bra förutom kläderna, men att sjunga värsta greklåten för sverige blir bara fel och pinsamt.

Så jag är jättenöjd med vinnaren! Hon trodde ju verkligen inte själv att hon skulle vinna, trodde knappt hon skulle lyckas ta sig till Andra chansen ens. Alltid kul med en underdog, och inte de där självgoda segertippade typerna. Caroline hade också vart skitkul att skicka till Moskva. Trött på att Sverige alltid ska vara så opersonliga och tråkiga med våra bidrag. Det är ju ändå alltid nån udda som vinner, som den den där lesbiska från vart hon nu var, och Lordi.

Längesen jag skrev nåt om SATC i denna blogg. Jag hittade detta klipp på youtube, och det är en av mina favoritscener från serien (har ganska många såna!).



Hon är så jävla rolig den tjejen. Hon påminer mig om en tjej som gick i min skola, först är det något med utseendet som är lika, sen är det personligheten, hon var också en sån som syntes och hördes mycket, och så var hon en festprissa. Själva scenen tycker jag är lite sorglig. På riktigt. Liksom, här har vi N.Y:s största partygirl från att hon var 16 som har vart ute varje natt under hela 80- och 90-talet. Så helt plötsligt är hon 40 och undrar vad som hände. Alla hennes gamla klubbkompisar har blivit vuxna, alla utom hon, hon är fast i sin ungdom. Det är klart att hon blir deppig och undrar vart allt kul tagit vägen.

Det är lätt hänt att få för sig att alla andra alltid är lyckliga och aldrig haft några problem i sina liv. Löjligt. För nästan alla har mått riktigt dåligt och haft minst en riktigt svår period i sitt liv. Men sådana saker berättar man ju inte om för vem som helst. De flesta anförtror sig bara åt sina absolut närmaste när de bär på något tugnt, en del gör inte ens det, utan håller allt inom sig. Det är lätt att låta sig luras av att någon är vacker eller alltid har ett blänande leende på läpparna. Kanske är det någon på jobbet eller i klassen, och man känner sig nästan bittert avundsjuk över hur den människan säkert har glidit fram på en räkmacka hela livet. Men skenet bedrar nästan jämt.

En tjej jag jobbade med var alltid så glad och pigg, hon var söt och verkade charma alla i sin omgivning. Hon hade massa vänner och massa killar efter sig hela tiden. Hon verkade ha ett så roligt liv med massa fest och saker att göra hela tiden. Sen med tidens gång fick jag veta att hon blivit mobbad hela sin skoltid ända upp till gymnasiet.

För några år sen lärde jag känna en tjej, och i början hade jag nästan komplex för jag kände mig så medioker brevid henne var ungefär världens snyggaste och coolaste. Hon hade så mycket begåvning för olika saker, hon kunde båda rita och skriva som en gud. Sen fick jag veta att hennes pappa var missbrukare och hade misshandlat henne flera gånger, och hade dessutom suttit i fängelse när hon var liten. Det var ju inte den solskenshistoria man var beredd på att höra.

Jaja, det här är bara två små historier tagna ur mitt liv, men det finns så många fler. Alla har något svart inom sig, och ingen går runt och känner sig perfekt och som om man skuttat fram på rosa moln varenda dag.

Haha vilken rolig "mode"sida jag hittade! Sitter helt förundrad över kläderna de säljer, där det ena plagget otroligt nog lyckas vara fulare än det andra. Det här ger uttrycket "tacky" en innebörd som heter duga. Det känns nästan lite ironiskt, som om det vore på skämt, som att någon suttit och försökt tänka ut det mest skanky man kan ha på sig. Okej på en strippklubb eller liknande, men jag hoppas verkligen inte folk går omkring med det där på stan och känner sig snygga! Men roligt var det att kolla på!