bitterbabe

Det är sorgligt att bli stor, på många sätt. Ett typskt exempel är julen.

Julen var rolig när man är liten. Man julpysslade på dagis och i skolan, följde den spännande julkalendern maniskt. Första pepparkaksbaket hade alltid ett heligt skimmer över sig, Lucia kändes som en magisk dag, varje advent var lika mysig, och själva julafton var den mest pirrigaste dagen på året då man fick alla de där grejerna man gått och önskat sig i ett halvår (förutom en hund då, men det är en annan historia)

Nu då? Redan på mellan - och högstadiet började man sucka och himla med ögonen åt de töntiga lärarna som ville att man skulle leka småbarn och klippa ut tomtenissar, sånt var vi alldeles för coola och vuxna för, det enda man uppskattade de här studerna för nu,  var att slippa de andra tråkiga lektionerna, och kunde ägna den mesta av tiden åt att slappa och snacka strunt med kompisarna. De senaste åren har jag gjort halvtappra försök till att följa julkalenderna, vilket innebär att jag ser två-tre avsnitt för att förkasta serien med uppfattningen att "julkalendrarna har inte samma klass som den en gång hade". Pepparkaksbaket blir aldrig samma sak som det en gång var, pepparkakorna är inte ens lika goda längre.

Jag missar alltid Lucia, den 17 December eller nåt sånt brukar frågan dyka upp "Är det inte Lucia snart? eller vänta, det har redan vart eller hur?". Advent är ungefär samma. Och vad är själva grejen egentligen? Det där magiska med att tända ljuset finns inte längre. Och julafton, ja va ska man säga? Nu för tiden är det man önskar sig mest av allt oftast nåt som inte går att slå in i paket, och även om det gör det, får man mest dåligt samvete för att förädrarna köpt nåt som kostade för mycket.

Såg att mamma köpt några avokados för ett par dar sen. Jag älskar avokado, men tyckte att alla var lite för gröna och hårda ännu för att hugga in på. Så jag beslutade mig för att vänta, hade siktet inställd på en särskild och tänkte ta den igår, men då såg jag att nån tagit den. Attans då, tänkte jag, men såg att det fanns två kvar och tyckte att den ena såg rätt okej ut. Så idag var jag, sugen och förväntasfull, framme och kikade på den. Och visst, den kunde mycket väl klassas som mogen, och gudarna ska veta att jag var frestad, men jag tyckte ändå inte den var perfekt. Jag tänkte att jag väntar en dag till så kommer den att vara precis sådär perfekt mogen som jag vill att den ska vara.
 
Men så kom min syster hem för en timme sen, in i köket går hon, och ut kommer hon snart igen, men en uppskuren avokado i handen. Min avokado. Klart jag blev ledsen. Om jag inte vart så kräsen och tålmodig hade den vart min men icke, nu var den hennes.

Nu till själva poängen. Ja, självklart har jag en poäng, framkommen ur denna till synes högst ointressanta långdragna historia ur mitt liv. Jag tror nämligen att detta är mitt stora problem rent allmänt, att jag alltid väntar för länge på allt. Jag väntar på att nånting ska bli perfekt, kännas perfekt. Vilket det såklart aldrig gör (begreppet perfekt är ju faktiskt oftast bara löjligt) Sen nästa stund öppnar man ögonen och inser att man förlorade nånting bra, något viktigt, för att man var upptagen med att vänta. Det är så dumt. Men det är lättare att vänta. Det är lättare att sitta kvar på standkanten och vänta på att vattnet ska bli varmare, än att hoppa i, och känna benmärgen frysa till is. Men å andra sidan, är känslan över att man faktiskt vågade, i sig en härlig känsla. Den påminner en om att man faktiskt lever.  

Så nu har jag bestämt mig, inga fler lätta vägar ut.

Det är dags att börja se livet i ansiktet.

Jag skulle inte benämna mig själv som en tursam människa. Jag skulle nog snarare säga att jag är tjejen som det alltid går lite trögt för, i vad jag än ger mig in på. Människor runt omkring mig klagar på sina liv, men jämför man med mig har de betydligt mera flyt. De glider fram på bananskal; får bra jobb droppade direkt i händerna, hittar alltid snygga kläder i rätt storlek på rean, blir de dumpade av killen hittar de en ny så fort de slickat sina sår osv. Sånt händer aldrig mig, jag måste alltid jobba som fan för att få minsta sak att fungera. Jag blir lycklig om jag hittar tröjan jag vill ha i en storlek för stor, för då köper jag den i alla fall eftersom det ju ändå är bättre än två sorlekar för stor. Jag blir glad om en söt kille frågar efter mitt nummer, sen om han aldrig ringer gör inte så mycket, för jag fick ju i alla fall leva på hoppet ett par dar. You get the point, jag är tjejen som hoppar av lycka om jag inte missar bussen, eller om tåget inte är försenat, för en gångs skull.

Yes, jag kan vara gnällig och fräsa över mina motgångar och missöden, but on the other hand, så är ju jag väldigt duktig på att uppskatta livets små ögonblick, som andra inte ser för att de är så upptagna med att bryta ihop för att precis allt inte går som på räls varenda sekund om dygnet, som de annars är så vana vid.

Hahaha nån som är bitter?

Grön: Gräs
Paris: Romantiskt
USA: Mcdonald's (?)
Elvisp: Baka
Krulligt: Nån med afrohår
Alkohol: Fina drinkar i martini glas
Skräckfilm: Fjantiga levande mumier, zombies och skelett
Skitfilm: Se ovan, haha
Dricka: Ett glas vatten
Destruktiv: person med dålig livstil, dricker för mycket m.m.
Varmt: En solig dag på standen
Döden: kyrkogård
Begravning: en vit kista med vackra blommor runt om
Bröllop: Ett vackert brudpar
Sommar: svensk idyllisk natur, sol, strand
Djurpark: Skansen
Vinterlek: Snöbollskrig, bygga snölykta och snögubbe
Godis: En stor godispåse som man trycker i sig i rasande fart för att må illa efteråt
Mardröm: Monster som jagar mig
Skönt: Gå och lägga sig i en mjuk säng när man är riktigt trött
Vass: En kniv
Smycke: Halsband
Politik: Gubbar med storhetsvansinne
Paris Hilton: Blond, amerikansk, ytlig
Syslöjd: Tråkigt
Pyssel: Kul när man var fem och gick på dagis
Växt: grön
Picasso: ett geni
Musik: tycker alla om
Ost: Smörgås
Frukt: apelsin
Kusin: Mina kussar
Doft: Min parfym, touch of pink lacoste
Pizza: Skaldjurspizza
Gott: Se ovan
Äckligt: Skolans mat
Härligt: Sova länge på morgonen