Tungt hjärta.
Oh dear lord, jag kan inte förstå att jag sitter här och gråter. Jag försöker tänka på roliga saker och lyssna på glad musik men tårarna bara rinner. Jag grät så att jag förstörde mitt smink, tvättade av det och bestämde mig för att sminka om mig för att det skulle hålla mig ifrån att börja grina igen. Men det hjälpte ju inte.
It's fucking heavy on my heart.
It's fucking heavy on my heart.
Dags för en gammal goding.
Måste. Ha. Honom. NU
Igår träffade jag min drömprins (eller ja, en kille som har stor potential att vara drömprinsen) och det - mina vänner - händer INTE ofta. Jag vet att detta låter urlöjligt, men när nåt sånt händer, får jag nästan panikångest över att jag måste ha honom. Eftersom, jag faktiskt måste ha honom om han nu skulle visa sig vara mannen i mitt liv. Då kan jag ju omöjligt låta chansen gå till spillo. (notering: Jag kan fortfarande vakna mitt i natten med andningsvårigheter och dunkande hjärta och veta att det finns en kille här i världen som jag väldigt gärna vill/ville ha, men som jag aldrig kommer att få) Jag blir därför helt desperat och påstridig (vilket som alla vet, INTE är sexigt någonstans, SVÅRFÅNGAD stavas det) och sabbar allting. Han var intresserad till en början, sen när jag blev mer och mer som en igel, började han nog få dåliga vibbar. Jag förstår honom. Och jag hatar mig själv just nu.
Festa med fienden (fan va jag hatar att försöka komma på bra rubriker)
Jag är så trött på att alltid vara förkyld. Jag har inte känt mig frisk på tre veckor. Jag snorar, har ont i halsen, täppt i näsan..sånt som borde gå över, men det gör det inte! Så det känns som det börjar släppa, blir jag sämre på nytt. Det suger. Jag förstår inte vad som är felet. Mitt immunförsvar borde inte vara så kasst. Jag sover, äter...borde man börja motionera också? Blää. Usch, och i kväll ska jag dricka är det tänkt. Brukar inte vara bra för min hälsa. Ska träffa massa folk man inte träffat på ett tag, och en viss brud som inte är min favorit av förstående orsaker. Men va fan ska man göra när ens kompisar är kompis med nån man inte gillar? Bara hålla god min liksom. Är hon trevlig så är jag det tillbaka. Hennes problem är just att hon har en stor käft. Men nej, hon får inte ta ner mitt humör, och whatta fuck jag behöver inte sitta och prata med henne hela kvällen.
Hoppas ni får en bra kväll!!
Hoppas ni får en bra kväll!!
Alla ensamma hjärtans dag.
Förresten är detta en riktigt töntig dag. Så typiskt amerikanskt, St Valentines day kan gå och ta sig. Det där jävla helgonet fanns säkert inte ens på riktigt.
Visa att du älskar någon, KÖP någonting till denna.
Tvärtemot vad kärlek handlar om. Pengar & materia bevisar inga känslor.
Sen är det ju roligt att alla singlar får äran att känna sig extra ensamma den här dagen. All reklam som man tvångsmatas med i över två veckor innan den här jävla dagen, tills man bokstavligen får kvälvningar. Skulle alltså lika gärna kunna döpas om till Alla ensamma hjärtans dag eftersom det tragiskt nog är vi som påverkas mest av dagens budskap.
Disco is back.
Jag försöker hitta ett uteställe vi kan gå till på lördag. Lättare sagt än gjort. Kan man gå till ett ställe som kallar sitt dansgolv för disco? Disco har inte vart okej sen Saturday night fever försvann från biograferna. Med undantaget för alla låg-och mellanstadie-ungar som tycker att de blivit för stora och coola för att gå på kalas, och går därför på disco. Helt ärligt, i dag går jag mycket hellre och klubbar på ett kalas än på ett disco.
Yes, sir, I can boogie!
Fenomenet Blondinbella.
Varför läser folk Blondinbella?
Jag tror att den enkla och största anledningen till att Blondinbellas blogg är så stor är att hon provocerar. Ni vet, det klassiska fenomenet - man älskar att hata henne. En liten bratbrud som skryter om sina pengar och framgångar, är positiv till pälsindustrin & mellan raderna slänger ur sig fördomar om lantisar och invandrare, är svår att avfärda som lika tråkig som att kolla på målarfärg som torkar. Det är lite Linda Skugge över henne, hon är mycket, men inte tråkig. Många tjatar i kommentarerna om hur mycket de hatar hennes blogg, men om man verkligen hatade den skulle man ju bara sluta läsa. Nej, erkänn nu, ni älskar den, för ni vill bli provocerade. Jag tycker absolut att Blondinbellas blogg är läsvärd, inte för att jag känner igen mig i henne eller uppskattar hennes små förnumstiga råd och tips, utan just för att hon har förmågan att göra folk sura. Att läsa kommentarerna är ju det roligaste, inte sällan vilda diskussioner där de flesta är enade: Blondibella har fel. Sen är ju vissa av kommentarerna bara larviga, enbart destruktiva och på sandlåde-nivå. Men fortfarande ett tecken på att Blondinbella lyckas med det hon gör bäst - provocera.
Jag tror att den enkla och största anledningen till att Blondinbellas blogg är så stor är att hon provocerar. Ni vet, det klassiska fenomenet - man älskar att hata henne. En liten bratbrud som skryter om sina pengar och framgångar, är positiv till pälsindustrin & mellan raderna slänger ur sig fördomar om lantisar och invandrare, är svår att avfärda som lika tråkig som att kolla på målarfärg som torkar. Det är lite Linda Skugge över henne, hon är mycket, men inte tråkig. Många tjatar i kommentarerna om hur mycket de hatar hennes blogg, men om man verkligen hatade den skulle man ju bara sluta läsa. Nej, erkänn nu, ni älskar den, för ni vill bli provocerade. Jag tycker absolut att Blondinbellas blogg är läsvärd, inte för att jag känner igen mig i henne eller uppskattar hennes små förnumstiga råd och tips, utan just för att hon har förmågan att göra folk sura. Att läsa kommentarerna är ju det roligaste, inte sällan vilda diskussioner där de flesta är enade: Blondibella har fel. Sen är ju vissa av kommentarerna bara larviga, enbart destruktiva och på sandlåde-nivå. Men fortfarande ett tecken på att Blondinbella lyckas med det hon gör bäst - provocera.
Old school music.
Okej, ingen kommer att uppskatta det här, för det är välen ingen som gillar den här sortens musik längre. Vilket jag dårå gör. Leila K for the win.
Avundsjuk
Kollade på I huvudet på Carolina Gynning nyss. Hennes jobb måste ju vara det roligaste i världen. Bara åka runt & göra roliga och galna saker. Avundsjuka! Detta avsnitt blev jag ännu mer avundsjuk för det handlade om the bold & the beautiful i Moskva. Och för er som inte känner mig, kan jag avslöja att mitt drömliv är precis ett sånt lyxliv som hon Lidia lever. Så jävla härligt att bara glassa runt och få allt man pekar på. Bara koncentrera sig på sånt som är kul, som fest, resor och shopping. Ytligt och fåfängt kanske, men sån är jag.
Relax, people...
Min kompis bara sitter och pratar om att hon vill skaffa barn snart, om typ två år om hon fortfarande är med sin kille då. Jag bara What the fuck? Tycker hon att hon har upplevt tillräckligt mycket som oansvarig sorglös ungdom? Tror hon på allvar att hon kommer att vara redo att mamma när hon är 22? Jag vet hur jag är, och jag kommer fan inte vara redo för ungar då, med eller utan kille. Hon är så hetsig. Sitter och klagar på att hon inte vet vad hon ska utbilda sig till, men vem fan vet det då? Vi gick ut gymnasiet för mindre än ett år sen! Relax, gumman! Jag har ingen blekaste aning om vad jag vil bli, men jag känner ingen brådska heller. Jag är 20 år for christ sake...hon tjatar om att jag ska skaffa körtkort också, varför bryr hon sej om det? Jag skaffar körtkort när jag har råd & lust, och jag har inget av det just nu, okej?
Jag vill dra utomland och leva som en bohem i några år. Bara lalla runt och ta livet som det kommer. Inte fan sitta och ruttna hemma i sverige och sitta i bostadskö, och kolla på bebiskläder och utbilda mig till nåt skit... och så dör man ändå när man är 25. Utan vare sig jobb, barn eller bostad. Det enda man gick runt och slösade bort sin tid på. När man hade kunnat leva livet. Ja, jag vet att om man tänker som jag så kan man ju skita i allt, men försök se min poäng, jag menar att man inte behöver ha så jävla bråttom. Man kan väl vara ung och leka lite tills man är åtminstine 25. Vad är det som är så farligt med det?
Jag vill dra utomland och leva som en bohem i några år. Bara lalla runt och ta livet som det kommer. Inte fan sitta och ruttna hemma i sverige och sitta i bostadskö, och kolla på bebiskläder och utbilda mig till nåt skit... och så dör man ändå när man är 25. Utan vare sig jobb, barn eller bostad. Det enda man gick runt och slösade bort sin tid på. När man hade kunnat leva livet. Ja, jag vet att om man tänker som jag så kan man ju skita i allt, men försök se min poäng, jag menar att man inte behöver ha så jävla bråttom. Man kan väl vara ung och leka lite tills man är åtminstine 25. Vad är det som är så farligt med det?
Growing up??
Är det bara jag som har svårt att få en vuxen relation till mina föräldrar? När jag är med mina föräldrar blir det väldigt mycket förälder-barn-relation. De är dömande och lyssnar inte på mig, ofta nästan nedlåtande. Iofs är jag väldigt barnslig och oansvarig när jag är med dem. Hamnar på den där trotsiga femåringens nivå igen. Jag vet att problemet till största del ligger hos mig, JAG måste göra upp med dem, markera för dem att jag är vuxen. Svårt när man fortfarande bor hemma. Det är så lätt att låta allt fortsätta i sina gamla hjulspår. Aldrig lära sig laga mat, bara ropa på mamma när nånting tar slut, aldrig tvätta. Jag måste ta tag i allt nu. Bli vuxen, wtf, nu är jag 20.
Tänker på filmen Det blir aldrig som man tänkt sig, där huvudpersonen (vad hon nu heter, iaf Josefin Nilsson som spelar) aldrig gjort upp med sina päron. Hon vågar inte säga att hon inte vill vara på deras landställe hela semestern, och låter sin mamma styra och domdera i hennes liv så mycket att hon till slut mister sin pojkvän.
Vill inte hamna i den sitsen! Är även rädd för att bli en sån som springer till förädrarnaså fort ekonomin tryter när jag flyttat hemifrån, det är så omoget och oansvarigt...och bevisar bara det dom tror, att jag aldrig kommer att växa upp.
Tänker på filmen Det blir aldrig som man tänkt sig, där huvudpersonen (vad hon nu heter, iaf Josefin Nilsson som spelar) aldrig gjort upp med sina päron. Hon vågar inte säga att hon inte vill vara på deras landställe hela semestern, och låter sin mamma styra och domdera i hennes liv så mycket att hon till slut mister sin pojkvän.
Vill inte hamna i den sitsen! Är även rädd för att bli en sån som springer till förädrarnaså fort ekonomin tryter när jag flyttat hemifrån, det är så omoget och oansvarigt...och bevisar bara det dom tror, att jag aldrig kommer att växa upp.
Vad ska man göra??
Jag är en sån klant! Har skurit mig i fingret och bränt mig på ett annat finger. Kul.
Gud, vad man ställer upp för sina gamla kompisar alltså. Jag följer med på tråkiga fester och går till uteställen jag skäms över att vistas på....usch. Jag är en snobb på många vis, det erkänner jag. Men jag vill inte vara den där bitchen som lämnar "gänget" och tycker att jag är så mycket bättre nu och blabla. Jag tycker ju fortfarande om mina kompisar, bara det att vi kanske inte gillar riktigt samma saker längre.
Jag tror jag vill dra härifrån ett tag. För att få lite perspektiv och ny frisk luft. Skaffa nya kompisar och nya erfarenheter. Men ändå ha kvar mina gamla vänner här hemma, och förhoppningsvos återfå kontakten när jag kommer tillbaka. För jag vill ju absolut inte mista dem. Bara inte umgås så intensivt som vi gör nu...
Gud, vad man ställer upp för sina gamla kompisar alltså. Jag följer med på tråkiga fester och går till uteställen jag skäms över att vistas på....usch. Jag är en snobb på många vis, det erkänner jag. Men jag vill inte vara den där bitchen som lämnar "gänget" och tycker att jag är så mycket bättre nu och blabla. Jag tycker ju fortfarande om mina kompisar, bara det att vi kanske inte gillar riktigt samma saker längre.
Jag tror jag vill dra härifrån ett tag. För att få lite perspektiv och ny frisk luft. Skaffa nya kompisar och nya erfarenheter. Men ändå ha kvar mina gamla vänner här hemma, och förhoppningsvos återfå kontakten när jag kommer tillbaka. För jag vill ju absolut inte mista dem. Bara inte umgås så intensivt som vi gör nu...
Praktisk och smart.
Jag har ingen kalender. Det är väl kanske inte världens smartaste grej, då jag är en väldigt vismsig person som har lätt att glömma bort saker. Jag skriver ned saker ibland i min väggalmanacka (som ligger på mitt golv under mina trosor) men det hjälper inte mig när jag är springer omkring ute. Mobilen är väl min enda räddning då, men det går faktiskt snabbare att klottra ner kom-ihåg grejerpå papper och post-its, så hela min väska är fylld av massa lappar..praktiskt?
Prosit!!!!
Nu vill inte jag vara sjuk längre. På riktigt. Jag börjar bli irriterad. Jävla bakterier, eller virus, eller vadfan det är som trackaserar mig...hur kul kan det vara att vara en bakterie? Det enda de gör är att jävlas med andra, men de vet inte ens om det själv. Deras liv är verkligen meningslöst. Ett annat meningslöst liv som te.x en blomma ger ju lite mening åt nån annan, eftersom den är vacker att titta på. Men en bakterie är ju bara det värsta man kan vara.
Oj, det blev ett sjukt inläg. Men det handlade ju också om att vara sjuk...(hahaha?)
Oj, det blev ett sjukt inläg. Men det handlade ju också om att vara sjuk...(hahaha?)
Gamla kompisar.
Är det bara jag som kan bli trött på "gamla" kompisar? Alltså vänner man känt i många år, som känner en utan och innan, eller iaf tror att de gör det. Missförstå mig inte nu, det är jättebra att ha såna, för det är ju trots allt de som känner en bäst, som man vill ha som gudmammor och allt de där. Men det kan bli påfrestande också. Om jag säger eller gör nåt så ska alltid nån säga typ "men du tycker ju inte alls om sånt" bara för att jag inte gjorde det för kanske två sen. Eller om man gillar nån kille så får man höra "meh han är väl inte din smak, du har aldrig gillat såna killar tidigare??" eller typ "ja, men du är ju bara intresserad av honom för att han liknar *****". De ska alltid VETA så mycket om mig, det stör mig. Det är som att jag många tror att jag är exakt likadan och tycker exakt likadant som jag gjorde för åtta år sen när jag började umgås med dem. Vilket jag naturligtvis inte gör. Människor utvecklas.
Det kan också vara jobbigt när man träffar "gamla gänget" och det enda man gör är att älta gamla minnen, visst, det är ju rätt kul att skratta åt gamla grejer, men för hundrade gången på ett halvår blir det tjatigt. Sen ska nån alltid dra upp nåt man skäms för "hahahaha, kommer du ihåg den där gången i nian när du blev jättefull och spydde ner dina byxor och ramlade ner i ett dike". Man bara JA hur skulle jag KUNNA glömma det när ni påminner mig 4000 gånger om året!
Det kan också vara jobbigt när man träffar "gamla gänget" och det enda man gör är att älta gamla minnen, visst, det är ju rätt kul att skratta åt gamla grejer, men för hundrade gången på ett halvår blir det tjatigt. Sen ska nån alltid dra upp nåt man skäms för "hahahaha, kommer du ihåg den där gången i nian när du blev jättefull och spydde ner dina byxor och ramlade ner i ett dike". Man bara JA hur skulle jag KUNNA glömma det när ni påminner mig 4000 gånger om året!
Snörvel.
Humöret är lite bättre idag, men jag är fortfarande dunderförkyld. Tur att jag inte har nåt planerat ikväll för jag skulle inte orka göra nåt. Det värsta man kan göra när man är sjuk är att gå ut och festa för det tär ju så mycket på imunförsvaret när kroppen måste bryta ned all alkohol så förkylningen blir bara ännu värre och mer lånvarig. så det slipper jag gärna. Ska bli skönt att bara mysa framför teven och gå och lägga mig tidigt. Min kära arbetskompis blev också sjuk idag, stackars henne, hon skulle göra en massa idag efter jobbet. Men det är nog såna tider. När alla går runt och snörvlar ni vet.
