bitterbabe

Jag måste våga vara kaxig. Jag är alldeles för mesig. Nu menar jag inte att jag ska gå runt och vara stöddig mot allt och alla. Men jag måste sluta vara så osäker och mesig i mig själv. Hela tiden kommer negativa tankar upp "jag klarar inte det här" "det här kommer gå åt helvete" "jag är ful" "jag kommer aldrig lyckas med något". Sluta upp med det! Jag är fucking fabolous! Varför säger man inte så om sig själv oftare. Jag är snygg, jag är smart, jag är modig, jag klarar allt bara jag vill.. wtf om någon annan misstycker, då är det den persononens problem! Om du inte tycker om mig tycker inte jag om dig heller! Sådetså! HA!

När jag ändå är inne på det här spåret, musik som får mig att minnas mig själv som liten tonårsunge. Den här låtarna får mig verkligen att minnas i hela kroppen hur det kändes att vara fjorton och helt vilse. Skolan kändes meningslös och tråkig, alla vuxna var jobbiga och orättvisa, den där snyggingen i nian som jag glodde efter hade ingen aning om vem jag var, man drack sig "full" på saft blandat med vodka och tyckte man var cool för att man rökte munbloss av cigg kompisen snott från sina föräldrar...aaaw those were the days.

I'm with you och Don't let me get me




Mama was a lunatic, she liked to push my buttons
She said I wasnt good enough, but I guess i wasn't trying
Never like school that much, they tried to teach me better
But I just wasnt hearing it because I thought i was already pretty clever

Kalla mig världsfrånvänd, kalla mig oallmänbildad, men jag undviker att läsa tidningar och nyhetsprogram av den enkla anledningen att jag orkar inte höra om alla människor som dör i krig och hiv-smittade barn i Afrika. Jag har svårt att skaka av mig den dåliga känslan jag får när jag läser om jobbiga saker. Idag var jag inne på aftonbladets hemsida och hittade denna artikel. Jag klarar verkligen inte av när djur far illa, det gör ont i hela kroppen. Jag gråter alltid när jag tittar på Djurakuten, och höll på att börja gråta nu också. Hur kan man göra något sånt mot en liten katt? Sen läste jag om det här och mådde ännu sämre. Äckliga hemska gubbe!

Jag vill inte tro att människor kan vara onda rakt igenom, men såna här saker går inte att skylla på nån psykisk sjukdom, de här människorna kan inte ha en känsla i hela sin själ. Om de ens kan kallas människor, de är snarare nån sorts monster.

Moonstruck, har ni sett den? Om inte, gör det. Den är så jävla bra. En av mina absoluta favoritfilmer. Det är en sån där film som får en att behålla tron på kärleken, att den faktiskt kan vänta runt hörnet, dyka upp när man minst anar det. Kortfattat handlar den om Loretta som bor i N.Y , manhattan hos sina föräldrar och farafar. Hon är närmare 40, och var gift en gång i tiden, men hennes man dog och nu är hon änka. Hon har förlorat tron på kärleken, men vill inte leva som ensam änka hela sitt liv, så när hennes dejt Johnny friar till henne svarar hon ja. Innan Johnny reser till Italien för att ta farväl av sin döende mor ber han Loretta att leta upp hans bror Ronny för att be honom komma på bröllopet. Loretta tar på sig ärandet men mötet med Ronny blir inte riktigt som hon föreställt sig...

Okej, lite förutsägbart kanske, men det är verkligen inte som vilken fjantig romantisk komedi som helst. Den är fylld av hjärta och själ, och innehåller massa underbara citat.

-You waited for the right man the first time. Why didn't you wait for the right man again?
-Because he didn't come!
-I'm here!
-You're late!

Det är svårt att inte älska Jane Austens böcker, de var som dåtidens chiclit ( en rolig parantes är att den första s.k chiclit boken som riktigt slog var Helen Fieldings Bridget Jones, som faktiskt är baserad på ingen annan historia än just  Austens Stolhet och fördom) Man fattar tycke för huvudkaraktären och ibland kan det vara lite svårt att lista ut som är Den rätte men man vet att hur det än går kommer det att sluta med att hon står där med sin drömprins på sista sidan. Det är lätt att drömma sig tillbaka till Austens oskyldiga tid, då romantiken (springa på hedar i långa vita klänningar,  rida damsadel och bli friad till av sin hjärtas fröjd iklädd frack och hatt) fortfarande var verklighet.

Men innerst inne vet man ju, att i den krassa verkligheten hade Janes karaktärer en osedvanlig tur då de hade lyckan att få gifta sig med någon de faktiskt älskade. Det hände inte ofta på den tiden, äktenskapen var nästan alltid arrangerade, och om familjen hade ont om pengar kunde man inte avböja för många gånger. Jag tror att Austens historier uttrycker hennes egna drömmar, dvs. att själv få gifta sig av kärlek. Vilket hon aldrig fick. Hon träffade aldrig sin egna Mr Darcy; hon bodde hela sitt liv hemma hos sin mor, tils hon dog på en soffa vid 43 års ålder.

I verkligheten har det aldrig funnits, och kommer aldrig finnas garantier för kärlek och "så levde de lyckliga i alla sina dagar..." det visste Jane, och det vet jag. Men istället för att låta cynismen ta över är det lättare att fly in i bokens trygga värld, drömma vidare och låta hjärtat få vara varmt.

We only said goodbye with words
I died a hundred times

You go back to her
And I go back to black

Jag vill ha ett spännande liv! Jag vill bo i New york, Paris eller London. Paris har en stor del av mitt hjärta. Har vart där 4-5 ggr och det är verkligen en romantisk stad. Kan dock inte språket, vilket känns som en stor nackdel. Men London vore ju inte helt fel...N.Y känns lite mer avlägset, inte bara geografiskt då, utan rent realistiskt. Som en dröm som får vänta lite längre. Så svårt ska det inte vara att ta sig till London och prova på att leva där ett tag.

Jag var fjorton när jag läste När Lucy Sullivan skulle gifta sig, och sen dess har jag velat bo i en skruttig London-lya, ha ett halvruttet jobb och leta efter drömprinsen...hahaha...